I London skall man åka tunnelbanan. Långt ner åker man i trånga skräniga tunnlar, högre upp i moderna vagnar. Tråkigast är den nya Milleniumbanan, trevligast att kliva ut på perronger halvvägs under gatunivån, med vackra gjutjärnstak och lyktor i eftermiddagsljuset.
Engelsk arkitektur efter 1850 är omöjlig att uppskatta. Om det inte vore för att den är så ograciös. Kontrasten mellan de gamla stilhistoriska byggnaderna och efterkrigstidens betongarkitektur ger en spänning som få städer kan visa upp. Huset med hiss/trappschaktet som ligger på en tvärgata från norra delen av Portobello Road är ändlöst vacker. Som ett litet kaknästorn ställt tätt bredvid S:t Göransgymnasiet på Kungsholmen (gymnasiet ritat av Léonce Geisendorf, lärjunge till Le Corbusier). Tate Gallery är det gamla kraftverket på Themsens södra strand som blivit en koloss till konstmuseum som är omöjligt att inte älska.
Utställningen i den gamla turbinhallen var hopsamlad jord och smuts från olika delar av London. Den vattnas och efter ett par månader har de frön som fanns i jorden grott till gröna kvarter. Varje del av London med sin egen växtflora.
Ai Weiwei har sågat ner en förstörd skog i Kina och bultat ihop den på gården till Academy of Art. Effekten är som allt Ai Weiwei gör vida överstigande nåt annat man sett.
London har inte mycket att se, men samtidigt är det världens mest upplevelserika stad. Just genom sin gamla slitna fasad, samtidigt som det är världens centrum. Kritstreckskostymer från finanskvarteren står sida vid sida med den gamla uteliggaren vid samma bardisk i mörkt trä, samma disk som när puben invigdes 1865. Båda har likadana pints i handen och blicken mot fotbollsmatchen på TV-skärmen.
Det är London.
Tate Gallery
Tate Gallery
